Vandra med fivefingers i Sarek

Det började som ett experiment och slutade med att jag korsade Sarek i barfotaskor. I hällregn, stormvindar, snö och dimma. Genom myrar, stenmark, blockterräng och över ängar. Läs mer om upplevelsen att vandra med Fivefingers (VFF).

Karta Sarek – vandra från Saltoluokta till Akka Fjällstuga

I slutet av juni gjorde jag och min flickvän en veckolång tur genom Sarek. Tanken var att testa konceptet med lätta mesh-skor (Montrail Mountain Masochist) och blöta fötter kompletterat med ett par Sealskinz (membransockor) för riktigt kalla och långvarigt våta förhållanden. Tåskorna fick hänga med som vadarskor.

Turen börjar på Kungsleden söderut till Basstavágges (Pastavagges) alpina dalgång

Vandringen började efter lunch på Saltoluokta fjällstation med dryga två mil på Kungsleden söderut till båten vid Sitojaure. Vädret var varmt och soligt men med en del vind.
Efter ca 12 km var det dags för middagspaus. Jag hade börjat känna av den familjära känslan av varma, trötta fotsulor och även ett litet sting av smärta i ena knät som kommer ibland t.ex. när jag tränar. Av med skorna och trampa runt lite barfota för luftning. Jag har alltid gillat att kyla av fötterna vid vandring så nu isar jag dem ordentligt i en bäck och drar sedan på mig mina VFF.
Efter middagen så behåller jag dem på för att testa att vandra i dem. Jag har tidigare inte använt dem i fjällmiljö med packning och börjar med att känna mig för lite. Fötterna känns som nya efter badet och knäsmärtan försvinner nästan magiskt efter 20 minuters vandring. Vandringen går ibland på leden och ibland i ljungen vid sidan om. Båda underlagen känns bra men barfotakänslan i det mjuka riset är fantastiskt skön.

Sarek Nationalpark

Utsågs 1996 till världsarvsområde av FN-organet UNESCO
Sveriges största nationalpark på 1970 km2
ca 100 glaciärer
6 av Sveriges högsta berg på över 2000 meter

Läs mer om Sarek nationalpark:
Svenska turistföreningen

Every footfall is a chess move – Barefoot Ted

sarek vandra — Stenig och varierande terräng perfekt för VFF

Leden är torr och det blir lite varmt även i VFF:s. Vi närmar oss Sitojaure och får kontakt med mannen som ska köra oss i båt till Rinim. Han ber oss vika av från leden ner mot sjön. Jaha, tänker jag, nu blir det dags att testa konceptet våta fötter när vi klafsar ner i myren, och gör mig redo för att byta till Sealskinz och Mountain Masochists. Första steget ner i myren med torra VFF tar emot men det är skönt att åter kyla fötterna. Jag trampar på med inställningen att se hur länge det går utan att de blir för blöta och kalla. När vi kommer fram till båten efter någon kilometer är mina fötter våta och kalla men jag fryser inte och fötterna känns faktiskt skönare än när jag trampade led. Nu är klockan 23, det har blivit kallare och under båtfärden fryser både jag och mina fötter när vi måste sitta stilla i vinddraget. Så fort vi går av båten och knatar uppåt för att hitta en lägerplats blir de varma igen.

När jag vaknar nästa morgon inspekterar jag mina fötter. De ser bra ut, huden är hel, smidig och stark och fötterna känns inte trötta på nått sätt. Jag känner ingen träningsvärk i vader eller ben så jag bestämmer mig för att testa en dag till. Detta upprepas varje morgon och när veckan är slut har jag korsat Sarek i FiveFingers. I hällregn, stormvindar, snö och dimma. Genom träsk, myrar, stenmark, blockterräng och ängar. Mina meshdojjor använde jag endast som lägerskor och vid en topptur.

Inför vad i nära nollgradigt smältvatten från glaciär. Fotvård med glacial lera!

Jag älskar att gå barfota och den känslan handlar om mer än tekniska diskussioner om vriststöd och komforttemperaturer. Jag tror att det finns en anledning till att våra fötter är så känsliga. Det händer något med helheten när man släpper lös hela fotens känsel och kopplar ihop den med synen och övriga kroppen. Som barfotavandrare går det inte plöja på som en pansarvagn utan att se sig för var man sätter fötterna. Det går inte att vara i en annan värld utan fokus måste ligga här och nu. För mig var detta en erfarenhet som gav vandringen en ny dimension.

Utrustning under vandring i Sarek:

Vibram FiveFingers (VFF) KSO
BOLA tåstrumpor i merinoull
Vandringsstavar Diamond Back Trail Back
Totalvikten på packning var ca 16 kg varav 1-3 kg på kroppen vid vandring, i ryggsäcken ca 14 kg.

Några reflektioner om att vandra i barfotaskor Fivefingers (VFF)

Stöd och dämpning.

VFF ger i princip ingen stöd och ingen dämpning vid vandring utan endast ett skydd mot vassa föremål. Kort sagt så saknade jag inte de här egenskaperna en enda gång. Mycket av det som står på nätet om barfotalöpning kan appliceras på vandring. Själva steget förändras vid vandring i VVF:s och fotens egen stötdämpande funktion används. Det blir också ett måste att läsa av underlaget. I början tar detta en del koncentration, men efter ett tag görs det mer eller mindre intuitivt. Det kan jämföras med att åka skidor där nybörjaren måste stirra en meter framför sig för att ha koll på underlaget medan den erfarne kan göra detta mer perifert med blicken längre fram.
Jag fick en del frågor om det var lätt att vricka sig men jag upplevde inte ett enda hårt snedsteg under de ca 10 milens vandring. Steget blir också per automatik (eller per självbevarelsedrift om man så vill) mjukare. Foten sätts inte ned lika hårt och bestämt som vid kängmarsch och den hinner därmed känna av underlaget innan den belastas fullt. Dessutom går jag med stavar så om olyckan skulle vara framme så avlastas snabbt och reflexmässigt en feltrampad fot med dem. Jämfört med en lågsko kändes VFF:en mer stabil och detta beror nog på att lågskon lyfter upp hälen och tyngdpunkten utan att ge något extra stöd.

Skydd mot vassa stenar, rötter etc

VFF:en har en mycket tunnare sula än ett par lågskor och det går inte att stövla på som med en tjockare sko eller kängsula. I och med det lätta steget och genom att hela tiden läsa underlaget så upplevde jag inga större problem med att jag skar eller stack mig . Några gånger per dag landade foten så att det blev på gränsen till obehagligt, på t.ex. en sten eller en rot men reflexmässigt lades tyngden över på den andra foten och det gjorde aldrig ordentligt ont. Detta kan nog av andra upplevas som en reell komfortminskning jämfört med skor. Vid ca 4-5 gånger slog jag i lilltån så att det gjorde ont.

Grepp

VFF:en har en slät sula och får dåligt grepp på lerigt underlag jämfört med en mönstrad sula. På grund av detta kommer jag titta på en VFF-modell med grövre mönstrad sula till nästa tur. På både våta och torra stenar upplevde jag att greppet var bättre än med traditionella skodon. Främsta anledningen är troligen att foten, till skillnad från en styv sula, kan forma sig efter stenen och därmed får större kontaktyta mot underlaget. Kanske även på den förmåga att intuitivt sätta ned foten på rätt ställe som man får efter ett tag.

Väta

VFF:en har i princip inget motstånd alls mot väta och man vandrar mer eller mindre våt om foten hela tiden. Å andra sidan tar de upp väldigt lite vatten och torkar hyfsat fort.

Vad

Vid vad är det bara att kavla upp byxorna och knata över, kavla ned och fortsätta. Detta innebär att foten har maximal cirkulation innan, under och efter vadet och det uppleves sällan som att fötterna blev för kalla. Ofta kändes det som att blodet började rusa i fötterna av avkylningen och ibland kändes de varmare efter badet än före. Det här var helt oväntat och jag förstår inte riktigt hur det går till men ibland var det till och med skönt med ett iskallt vad för att få upp cirkulationen och värmen i fötterna.

Kyla

Här upplevde jag största nackdelen jämfört med traditionella skor men jag blev förvånad över hur pass bra det ändå gick att gå i blöta FiveFingers. Tåstrumpor i ull hjälpte såklart till – de värmer ju även i fuktigt tillstånd. Endast vid ett fåtal tillfällen kändes fötterna som obehagligt kalla. Under största delen av tiden upplevdes däremot avkylningen som positiv eftersom jag nästan alltid blir för varm i kängor och skor. Min teori är att VFF:en tillåter att cirkulationen i foten blir högre och att så cirkulation i foten är bra så kan utetemperaturen gå ner hyggligt lågt (testat till strax under noll) innan det känns som att foten blir för kall. Foten blir kall men man fryser inte. För mig var det också en lärdom om min egen kropp att fötterna, så länge de har cirkulation, har ett mycket brett temperaturspann där de är komfortabla. Det är också viktigt att underbenet hålls varmt med varma långkalsonger eller med en socka. Till nästa tur kommer jag att överväga en varmare VFF (Trek eller Flow). Min tro är att med en sådan kommer tillfällena då det känns för kallt i princip utebli. Vid raster och läger bytte jag till mina meshdojjor, ofta utan att byta mina våta tåstrumpor och de kändes alltid varma nog.

Trötthet

Jag blev förvånad över att inte uppleva någon av den slags trötthet som brukar uppstå i fötterna (mest i sulorna) av vandring i terränglöparskor och framförallt kängor. Istället kändes det att hela underkroppen jobbat på ett sätt som den inte riktigt var van vid. Mest märktes det i sätesmusklerna och höfterna. I själva foten uppstod en stramande känsla i sulan, som en lätt träningsvärk, snarare än den milda smärta jag får av vandring i traditionella skor. På kvällarna kunde jag känna en skön, varm och pulserande känsla i fötterna-

Lukt

Eftersom skor, strumpor och fötter blev genomsköljda flera gånger dagligen så uppstod ingen dålig lukt.

Till slut några ord om förberedelser:

Första gången jag gick i mina VFF gick jag en runda på tre kilometer. Jag hade träningsvärk i vaderna i tre dagar efteråt. Inför Sarek-vandringen hade jag tränat crossfit barfota under cirka ett år och sprungit barfota kortare distanser på löpband och på konstgräs. Att sprinta 500 meter helt barfota på asfalt var inga problem för mig. Till vardags tofflade jag runt i ett par Sanuks med minimalt stöd för foten. Förutom detta så hade jag en hyfsat lätt packning på 14kg som minskade under vandringen.

Text: Dan Roupe